Ju mer man ser ju mindre begriper man…

”Min första tid i Bangladesh var jag full av Svar och Självklarheter. Det var ju så lätt, det här att sätta fart på landet. Man borde se till att skolorna byggdes snabbare, att vaccinationsprogrammen även nådde de mest isolerade byarna, att folk kom till någon sorts slutsats efter varje möte. Jag kände mig lite som Gunilla Carlsson, vår svenska biståndsminister, lät i söndagens radiointervju. Nu måste det här styras upp! Sluta prata…lite action! Vart tar alla pengar vägen!? Nu måste vi få lite resultat! Seså! Action!!   Var det inte ungefär  så hon sa? Och hon är …”

Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Min första tid i Bangladesh var jag full av Svar och Självklarheter. Det var ju så lätt, det här att sätta fart på landet. Man borde se till att skolorna byggdes snabbare, att vaccinationsprogrammen även nådde de mest isolerade byarna, att folk kom till någon sorts slutsats efter varje möte. Jag kände mig lite som Gunilla Carlsson, vår svenska biståndsminister, lät i söndagens radiointervju. Nu måste det här styras upp! Sluta prata…lite action! Vart tar alla pengar vägen!? Nu måste vi få lite resultat! Seså! Action!!   Var det inte ungefär  så hon sa? Och hon är inte ensam, många som inte arbetar i fält tycker bortifrån huvudkvarterens svala policynivå att det borde vara lätt. Nu kavlar vi upp armarna och sätter fart! Easy peasy! Det var nog i den frustrationen som min roman ” Innan floden tar oss ”, började växa fram. Jag ville så mycket, det var många som ville så mycket, men ju längre jag bodde i Bangladesh, ju mer jag såg och upplevde, ju mer komplicerat blev det. Ju tyngre var det att se hur action hela tiden fastnade i brist på kapacitet, i trassliga särintressen och en samhällsstruktur som var helt olik vår.  De där skolorna kunde inte byggas snabbare, för något material som behövdes i cementen hade fastnat i hamnen där man drabbats av en epidemi som gjorde att hamnarbetarna inte kunde lossa…också gick månaderna. Och vaccinet räckte inte, för folk hade för säkerhetsskull sett till att just deras barn fick en dubbel dos. Och vem hade koll på sånt? Olika delar av FN familjen kivades om vem som skulle bygga skolor och kliniker i Chittagong – Unicef eller UNDP? Särintressena och bristen på kapacitet och ren förmåga kom ständigt i vägen för den där ”action” som alla ville se, och mer än en gång önskade man att en makt större än alla andra makter skulle gripa in och prioritera. En person som läste min roman skrev i sin slutkläm om den (det var på författarskolan) att den inte innehåller några pekpinnar. Det enda läsaren är helt säker på när han eller hon stänger boken är att….the world is a wild and crazy place. Och det var ungefär min slutsats rent praktiskt och emotionellt efter tre år i Bangladesh. Världen är en irrationell, het, dammig plats, full med dolda agendor och särintressen. Vissa saker går lätt, andra inte. Men den goda viljan saknas inte, möjligtvis kring att släppa just sitt särintresse och se en större bild än så.  

Related posts:

1. Ja, det är ju inte mitt fel att boken växer ju mer jag läser den.
2. Ju fortare jag går, desto mindre är jag
3. Ju fortare jag går, desto mindre är jag
4. Ju fortare jag går, desto mindre är jag av Kjersti Annesdatter Skomsvold
5. Ju fortare jag går, desto mindre är jag