”I regel brukar jag vifta avfärdande, häftigt och hotfullt med händer & armar när jag ombeds recensera lyrik. Jag har svårt att förklara varför, också för mig själv, men de gånger jag har fallit till föga så har jag alltid kommit ut på andra sidan med en text som mer har känts som journalanteckningar från en psykoanalytisk session. Någon annans anteckningar. Om mig, alltså. Och det är förskräckande. Den objektivitet som jag anser att jag besitter – och måste anse mig besitta för att kunna göra mitt jobb – när jag bedömer romaner och noveller och slikt, är oftast …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. I regel brukar jag vifta avfärdande, häftigt och hotfullt med händer & armar när jag ombeds recensera lyrik. Jag har svårt att förklara varför, också för mig själv, men de gånger jag har fallit till föga så har jag alltid kommit ut på andra sidan med en text som mer har känts som journalanteckningar från en psykoanalytisk session. Någon annans anteckningar. Om mig, alltså. Och det är förskräckande. Den objektivitet som jag anser att jag besitter – och måste anse mig besitta för att kunna göra mitt jobb – när jag bedömer romaner och noveller och slikt, är oftast som bortblåst när jag bedömer lyrik. Jag vet hur en bra roman ser ut, och hur en kass roman luktar. Hur mycket alla andra än hyllar det senaste mästerverket av författaren X, så kan jag om det är befogat uttrycka mitt djupt kända förakt för mina kollegers bristande omdömen. Och jag har rätt. Och omvänt: om så samtliga recensenter mår fysiskt illa vid tanken på hur usel och/eller ovärdig författaren Y:s senaste prosasymptom är, så litar jag uteslutande på mitt eget omdöme och är beredd att gå i döden för att försvara utgivningen om jag finner den rimlig. Och jag tror att både ni och jag kan enas om att jag alltid har rätt. Men med lyrik kan jag inte vara objektiv. Misstanken kryper alltid upp i mitt knä som en skabbig katt, att det blir för mycket av mig själv i bedömningen. Små skitsaker till ord och formuleringar som får mig att rasa ner i mina egna såriga minnen, luddiga nostalgier och djupt personliga associationer. Det blir faktiskt ingen bra kritik av sådant. Det blir som när jag för några år sedan ofrivilligt tände av från zoloften och brast ut i gråt inför varenda skitbok jag läste, varefter jag försäkrade världen och DN:s läsare om att det var det mest gripande som någonsin skrivits. Till dess att receptet förnyades var jag Norra Europas mest opålitliga litteraturkritiker. Eller…nja… Men jag kunde börja hulka framför barnprogrammen, och vid åsynen av ett trasigt paraply i en papperskorg i parken, för det var ett så fint gammalt paraply som till det yttersta hade försökt skydda sin bärare mot regnet men blåst sönder och nu låg där som en död och bortkastad gammal kaja obegråten ja, ni fattar. Något liknande känner jag inför lyriken. Att jag inte riktigt kan eller bör uttala mig, på grund av jäv eller kemisk turbulens i delar av hjärnan som ännu inte är kartlagda. Det finns andra skäl också, till att jag tvekar att recensera diktböcker, men jag väntar med att redovisa dessa till i morgon eller så. Early Day Miners – Land of Pale Saints
Related posts:
- Lyriken är död, länge leve lyriken!
- Starstruck, moi?! En eloge till Pahnke, Östman och Wolde.
- P- i lyriken
- Lyriken är fortfarande mobbad ..
- Lyriken en bruksanvisning
2012-02-06 23:18:22 från 
