2012-02-13 23:20:14 från
”Titel: Pappersskärvor Författare: Anitha Östlund Förlag: Eget förlag/Papertalk Inlägg skrivet av Pebbles Karlsson Ambrose. Anitha och jag går i samma skrivargrupp och har setts en hel del, så eftersom jag känner henne så vill jag inte ge boken (en novellsamling) ett betyg. Men jag vill ändå tipsa om den. Anitha har skrivit en bok tidigare som hon också gett ut själv som heter Tre änglar och tre mirakel, en självbiografisk bok om svårigheter att få barn. Den har jag inte läst än, men är mycket nyfiken på. Pappersskärvor väckte verkligen många känslor och tankar och …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Titel: Pappersskärvor Författare: Anitha Östlund Förlag: Eget förlag/Papertalk Inlägg skrivet av Pebbles Karlsson Ambrose. Anitha och jag går i samma skrivargrupp och har setts en hel del, så eftersom jag känner henne så vill jag inte ge boken (en novellsamling) ett betyg. Men jag vill ändå tipsa om den. Anitha har skrivit en bok tidigare som hon också gett ut själv som heter Tre änglar och tre mirakel, en självbiografisk bok om svårigheter att få barn. Den har jag inte läst än, men är mycket nyfiken på. Pappersskärvor väckte verkligen många känslor och tankar och hon behandlar väldigt många hemska händelser och svåra relationer i rätt många korta noveller. Jag tänker att allt utspelar sig i familjer och nära relationer, om hur människor som borde ta hand om varandra inte gör det, hur människor hamnar i beroendeställning till varandra och barn som råkar illa ut. Anitha spelar på kvinnors och mäns rädslor inför att hemska saker ska hända och rädslan för att andra (oftast män) ska göra illa ens barn eller att olyckor ska hända dem. Jag tänker mig ibland att det är lite samma hemska saker som typ Aftonbladet gottar sig i, folks rädsla, när man läser om barn som dör i trafikolyckor, om pedofiler som antastar dagisbarn osv. Det är känslor jag tänker mig att Aftonbladet triggar som Anitha spelar på. Jag undrar om hon inspirerats av tidningsrubriker, jag ser dem framför mig: ”Barn död i bilolycka”, ”Pedofil antastade barn på dagis” … I ”Det som skrämmer” står det att med barnen kom rädslorna, för sjukdomar, bilolyckor och att någon skulle göra barnen illa. Några meningar stör jag mig på: ”Till sist kommer rädslan för hur Sverige och världen kommer att se ut när barnen blir stora. Kommer de att kunna gå utan vapen på gatorna mitt i natten? Fortsätter våldsbrotten att öka som nu? Blir våldtäkter vardagliga?”. Det verkar ju väldigt dystert. Jag tänker att det är folk på landet som det egentligen inte så ofta händer saker för som läser tidningen och tror att det ska bli så. Jag roade mig därför med att söka upp alla möjlig statistik. I själva verket har antalet människor som dör i dödligt våld minskat i Sverige och misshandel har inte ökat sedan 1990-talet, även om det är på en hög nivå ändå. Det är mest män som misshandlar män enligt statistiken. Den vanligaste dödsorsaken för män under 44 år är faktiskt självmord. Misshandel av kvinnor ökar dock och man utgår ifrån att mörkertalet är jättestort. Av de anmälda fallen är över 70 procent en man som är bekant med kvinnan. Anmälda sexualbrott ökar, men man har utvidgat begreppet för våldtäkt (t ex när kvinnan är hjälplös, typ alkoholpåverkad eller sover) och man tror att det är vanligare att kvinnor anmäler. Av de anmälda fallen har antalet överfallsvåldtäkter och våldtäkter i nära relationer minskat, men våldtäkter där parterna inte står varandra nära ökat. Nåja, det är ju brännheta ämnen som Anitha väljer att skriva om (karaktärerna lever med dessa problem, men novellerna är inte i jagform). I flera fall blir kvinnorna slagna eller så är deras män otrogna, flera noveller handlar om kvinnor som inte kan sätta gränser gentemot sina män, i en del noveller nås gränsen och de säger stopp och i några noveller ägnar de sig åt ren hämnd. Novellerna har passande titlar: ”Frigörelsen”, ”Att träffa rätt”, ”Slagpåsen”, ”Ett slag för mycket”, ”En död man är en trogen man”,” Självförnekelse” och ”Belamrad”. Men de berör mig inte lika mycket som många andra noveller i boken, varför vet jag inte. Sedan finns det ett antal noveller i boken som handlar om barn som råkar illa ut, en del skrivna ur barnens perspektiv. Den första slutar lyckligt så jag var inte så orolig när jag läste, men det skulle jag snart få ångra. Barn dör på alla möjliga och omöjliga vis på fruktansvärda sätt. Det är som Anitha skriver om alla mammors hemskaste mardrömmar och de är inget för den veke. Är det inte björnar och pedofiler, så är det bilolyckor och döda illvilliga andar. De här novellerna tycker jag faktiskt är bättre och om Anitha skulle ge sig in på att skriva ren thriller tror jag det skulle bli fantastiskt. Särskilt ”Låtsaskompis” tycker jag skulle bli lysande som hel bok (thriller). Anitha är bra när hon balanserar runt i människors psyken när de tänker konstiga grejer. Sedan kommer ett till gäng pappersskärvor som inte riktigt hör ihop med de andra. Den första novellen var en av de bästa tycker jag, så Anitha gick ut hårt. Två noveller handlade om utseende: ”Ytlighet” var också en av de bästa med lite oväntad twist och en som hette ”Ålderstecken” som handlade mer om att man ska älska sig själv. Helt otippad var ”Tjockissanering”, det var den enda novellen som inte riktigt passade in alls i novellsamlingen, men den älskade jag, det kunde vara med i en science fictionbok. En novell handlade om att faktiskt inte var bättre förr. Två noveller handlade om när folk säger saker som kanske borde stannat i huvudet. Den enda novellen jag inte förstod var novellen ”Mitt namn är Pippi”, jag förstod inte slutet. Sedan var det en sorts kategori av noveller som handlade om kärlek och sex, kärlek på distans, funderingar på bisexualitet, förbjuden syskonkärlek och om kärlek som tar slut. Två handlade om tonårssex, en tonårsdotter och en styvpappa avhandlas i den sista novellen och lämnar en med en fråga om var gränsen går mellan lolitor och pedofili. Det fanns två noveller om bin som var lite udda, jag undrar om man kan förhandla med bin? De är bara de novellerna som innehåller någon sorts magiskt tänkande. I den andra novellen tänker jag att mannen är snäll som låter bina leva för att hans fru tycker synd om dem. Sedan fanns det två noveller om möten med ormar och blodiglar. Två noveller handlade om att dö och två noveller om att dö som ett straff eller på grund av ett felaktigt beslut. Den ena karaktären var synsk, men kunde inte förutse det hemska och den andra ett barn. Båda hade gjort orätt och ångrat sig, men fick straff som inte riktigt upplevdes som om de var i proportion med vad de gjort. Här poppar det upp lite andliga frågor och jag undrar vad författaren vill säga med det? Att livet är orättvist? Jag vill säga att det är väldigt många korta noveller och boken har stor stil med mycket luft så det går rätt fort att läsa. Men det är jobbiga ämnen som behandlas och man hoppar hit i dit bland stora livsfrågor och karaktärernas mycket omfattande problem, så man får lägga ifrån sig boken då och då. Det blir lite splittrat. Här och där finns dikter insprängda mellan novellerna och de är fina. En dikt handlar om hur man kan dras till vatten, hur man ibland vill kasta sig ut i virvlarna, fast de är otäcka. Novellen ”Sorgebarn” använder en del av det suggestiva vattnet i texten, den kunde ha blivit längre och spelade på samma känslor som i dikten. Ja, det var många noveller, flera till som jag inte nämnt (jag har inte nämnt några noveller här ovan i ordning i boken, utan buntat ihop dem i ”kategori”). Några saker som jag vill klaga på, fast språket är bra, så är det alltid stor bokstav efter en mening, t ex ”Vill du ha mat? Sa hon”. Det är Word som ändrar s till S, fast det är fel och det blir lite irriterande efter ett tag. Alla karaktärer har också ett unikt utseende, många har rött hår med lockar som de snurrar ihop med fingrarna och har speciella gröna ögon (de flesta) och några utmärkande blå. Men det har varit intressant att läsa boken och den har som sagt väckt mycket funderingar. Jag vet att Anitha har fler intressanta projekt i pipeline och ett råd jag vill ge på vägen är att försöka att inte ha för många ämnen och frågeställningar samtidigt i nästa bok utan att ta tid och kraft till att fokusera på en eller två saker i taget. Pebbles Karlsson Ambrose Postat i: Hem , Novellsamling , Pebbles Karlsson Ambrose , Recensioner , Skräck
Related posts:
