W. G. Sebald ”Dikt, prosa, essäer”

”Den tyskspråkige författaren W. G. Sebald dog i en bilolycka 2001 (inget självmord: hjärtattack, dottern överlevde). Med tanke på hur lite tysk skönlitteratur som översätts är det ett mått på Sebalds litterära tyngd att det nu kommer en tegelesten på +1000 sidor och 1247 gram, Dikt, prosa, eässer , som samlar ihop det som redan givits ut under de senaste tio åren. Att Horace Engdahl , ledamot i Svenska akademin, i en intervju sagt att Sebald innan sin bortgång var en nobelpriskandidat förvånar inte. Sebald är genuin finlitteratur. Tonen är gravallvarlig, vill man skratta …”

Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Den tyskspråkige författaren W. G. Sebald dog i en bilolycka 2001 (inget självmord: hjärtattack, dottern överlevde). Med tanke på hur lite tysk skönlitteratur som översätts är det ett mått på Sebalds litterära tyngd att det nu kommer en tegelesten på +1000 sidor och 1247 gram, Dikt, prosa, eässer , som samlar ihop det som redan givits ut under de senaste tio åren. Att Horace Engdahl , ledamot i Svenska akademin, i en intervju sagt att Sebald innan sin bortgång var en nobelpriskandidat förvånar inte. Sebald är genuin finlitteratur. Tonen är gravallvarlig, vill man skratta så är det åt är den totala bristen på humor, inget annat. Han har skrivit både dikter och essäer men centrum i hans författarskap är fyra romaner: Svindel, känslor (1988), Utvandrade (1990), Saturnus ringar (1992), Austerlitz (1995). Det är ytterligare ett mått på Sebalds litterära tyngd att redan det att man kallar hans böcker för romaner är kontroversiellt. I Dagens Nyheter använder Anders Cullhed begreppet essäböcker. Många stannar för ordet prosabok i ett försök att visa att det är prosa men inte en konventionell fiktion. Det hela blir inte enklare av att hans första prosabok mest liknar en essä och hans sista mest en roman. Sebald har en helt egen stil. Exempelvis finns svartvita fotografier inpetade på sidorna som för varje roman blir alltmer svårtolkade. Sebald är också, likt Peter Handke och Thomas Bernhard , en stämningsskapare av rang. Han har en säregen förmåga att sätta en stämning som inte begränsar sig till berättelsen utan kvarstår i läsaren och följer med i ens möte med världen utanför bokpärmarna. Stämningen är melankolisk. Ibland drar det mot nostalgi, likt den som uppstår hos äldre intellektuella män då de som betraktare, inte deltagare, blickar ut över en galen värld. En trött kulturkritik, en variant på gnället om att det var bättre förr, när ens egen generation satte dagordningen. Men Sebalds sorg är djupare än så. Vi människor är destruktiva, vi driver våra projekt långt bortom förnuftets gräns. Det Auschwitz som är så centralt i Sebalds författarskap ses, precis som hos Imre Kertész , som en pusselbit som behövs för att förstå vad en människa är, inte något som skall ställas ut på museum under rubriken ”aldrig igen”. En nyckel till Sebalds prosa är hans användande av ett naturhistoriskt betraktelsesätt. I Austerlitz , hans sista roman, möter vi först en betraktelse över människans försvarsanläggningar sedan romartiden och hur dessa, med nödvändighet, blivit både större och allt snabbare oanvändbara. Sedan en beskriving av nazisternas användning av anläggningarna och det tortyrrum och den järnkrok där man hängde upp sina offer. Och vid åsynen av detta rum: uppsteg ur avgrundsdjupet bilden av vår tvättstuga i W. och samtidigt, frammanade av järnkroken som hängde i ett rep från taket, bilden av slakteriet som jag alltid måste passera på vägen till skolan… Exakt kan ingen förklara vad som sker i oss när den dörr rycks upp bakom vilken barndomens fasor döljer sig. (Austerlitz, s. 28) Alltså, först när det berättarjaget befinner sig i är förankrat i människans naturhistoria, får vi reda på att detta nu också hänger ihop med den egna biografin. Självbiografin blir på så sätt en spegling av ett större förlopp. Människan skapas utifrån och in, inte tvärtom. En annan nyckel till Sebalds författarskap är hans privatliv. Ofta är det rätt poänglöst att gräva i en författares biografi. Författare skriver om sånt som hänt dem – Heureka! Men hos Sebald går det inte att hålla isär Europas kulturhistoria och Sebalds privatliv. Född 1944 i södra Tyskland upplever Sebald sig evigt märkt av det man under hans uppväxt inte pratade om. Det man inte pratade om var kriget och den roll människor omkring en hade haft. Och det är denna frånvarande historia, detta inte, Sebald gör till sin. I korthet: Sebald är det han önskade han inte var, han är det Europa vi andra inte vill kännas vid att också vi är. Som tjugoåring lämnade Sebald Tyskland för ett liv som akademiker i England där han, först i medelåldern, påbörjade ett författarskap som idag är ett av Europas intressantaste. Similar Posts: Inget blev sig likt igen Barndomsfantasins förvandling En buktande narrspegel “I år ska jag bli en bättre person!” Själslig slitning i katastrofens skugga

Related posts:

1. Dikt, prosa, essä av W. G. Sebald
2. Svindel. Känslor – W. G. Sebald
3. Orhan Pamuk ”Andra färger. Essäer och en berättelse”
4. Essäer, essäer, essäer….
5. Essäer med substans