Stureplansk panikångest

”Jag börjar med en disclaimer: Jag tror inte att jag tillhör rätt målgrupp för Mattias Ronges ”Tittaren” . Visst, jag är trettio år och bor i Stockholm men där upphör ungefär all annan likhet både med bokens karaktärer och dess (antar jag?) tilltänkta läsare. Det är inte bara det att jag inte hänger på Stureplan och tycker att pengar, status och karriär är det viktigaste som finns (för då hade jag ju garanterat inte pluggat till bibliotekarie). Det är väl snarare det att jag aktivt har valt bort just det livet sedan jag var ungefär fjorton och började leva mitt …”

Taggar: handla böcker, köp böcker, bokrecensioner, kultur, litteratur. Jag börjar med en disclaimer: Jag tror inte att jag tillhör rätt målgrupp för Mattias Ronges ”Tittaren” . Visst, jag är trettio år och bor i Stockholm men där upphör ungefär all annan likhet både med bokens karaktärer och dess (antar jag?) tilltänkta läsare. Det är inte bara det att jag inte hänger på Stureplan och tycker att pengar, status och karriär är det viktigaste som finns (för då hade jag ju garanterat inte pluggat till bibliotekarie). Det är väl snarare det att jag aktivt har valt bort just det livet sedan jag var ungefär fjorton och började leva mitt eget liv. Jag har aldrig pluggat på Handels eller spelat tennis eller sprutat ner någon med champagne eller ens bott i innerstan för den delen. Ronges bok rör sig i en värld som jag aldrig velat tillhöra och som jag inte kan känna annat än förakt inför. Plus lite löje. Marcus Tirén står i centrum för ”Tittaren”. Han är en till synes väldigt lyckad person – snygg, framgångsrik med en fin familj och en strålande karriär. Men så börjar den perfekta fasaden spricka. Marcus utvecklar kraftig panikångest samtidigt som han tvingas byta jobb och hans andra dotter föds. Istället för att konfrontera sin ångest och sina känslor så gör Marcus som han alltid har gjort; fortsätter springa… Det märks att Mattias Ronge har koll på den värld han skriver om. Trots att det inte är min värld som han skriver om så känns mycket ändå bekant (jag bor inte helt isolerad från omvärlden i mitt lilla bibliotek med tillhörande xbox) och jargongen klingar aldrig falskt, eller snarare så klingar den alltid falskt men på precis rätt sätt. Marcus är en ganska jobbig typ, konflikträdd som få och ytterst osäker och falsk i precis allt han gör. Men samtidigt går det inte att låta bli att känna lite empati med någon som tvingas promenera åtskilliga kilometer till viktiga möten med en plastpåse i fickan för eventuellt ångestkräks, för att han inte längre klarar av att åka taxi. ”Tittaren” är ingen fantastisk roman. Den är splittrad och lämnar mig kluven och lite lätt irriterad. För hur bra Ronge än är på att beskriva Marcus ångest och totala destruktivitet, så irrar handlingen tyvärr bort sig rejält när Ronge blandar in Marcus vän Peter och den otursförföljde Waclav som berättare. Deras delar av historien är mycket svagare och även om de avsnitten är korta så är de ganska störande. Jag hoppas att Ronge kommer skriva fler böcker och jag hoppas innerligt att hans nästa roman kommer utspela sig någon annanstans än det ytliga och karriärhetsiga stureplanska Stockholm. Mattias Ronge – Tittaren (Ordfront, 2010) Arkiverat i: Recensioner

Relaterat från andra bokbloggar:

1. Karriärman som brände ut sig… (Aftonbladet Blogg - Cecilias bokblogg)
2. Boktips: Karriärist bryter ihop (Aftonbladet Blogg - Cecilias bokblogg)
3. Tittaren – Mattias Ronge (Bookis)

Bli först med det senaste! Här hittar du information om hur du kan göra för att prenumerera på nya inlägg från bokbloggarna. Ta även chansen att hitta en ny bokblogg!